Stöd Djurens Rätt!

onsdag, oktober 21, 2009

Jag vill bli kvitt min spindelskräck!

Idag läste jag en längre novell av författaren Bernhard J. Hurwood. Den hette "Spindlarna" och handlade om en liten stad som blev invaderad av just spindlar. Jag läste mest denna historia för att utmana mig själv lite, och jag kan ju säga att jag blev vaksamare för underliga rörelser under tiden jag läste. Ni som läser min blogg regelbundet vet ju oxå att jag är mindre förtjust i spindlar, och att dom då och då har en tendens att sitta på väggarna när jag minst anar det.

Samtidigt fascinerar spindlar mig väldigt mycket. Tänk så mycket flugor och andra insekter våra hem skulle vara fyllda med om vi inte hade spindlarna. Dessutom är det ju så att där det finns spindlar, finns det ingen fukt. Vi(jag) borde vara tacksamma att man ibland får syn på en 8-bent varelse som kryper fram från någon vrå, under tiden man sitter på toa. Fuktfritt och fint, eller hur? Och ärligt, hur farliga är svenska spindlar egentligen?

Varför denna rädsla? Spindlar har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Min pappa har alltid tyckt om djur, och helst så udda djur som möjligt, och när jag var liten fanns det en stor fågelspindel i ett terrarium bredvid TVn. Jag minns den mycket väl. Den var svart, luden, och med gula fläckar på benen och ungefär stor som en hand. En gång tog pappa upp den och satte den på min handrygg. Jag var inte rädd. Frågade om den var giftig. Nä, inte jättegiftig, blev svaret. Ändå var jag inte rädd, men jävligt faschinerad. Så spännande att ha ett 8-bent djur, med massor av ögon och stora tänder på min hand! Det stacks lite i skinnet på mig, eftersom spindlar har små "klor" längst ut på benen för att kunna klättra på saker och ting. Efter ett tag började pappa putta lite försiktigt på spindlens bakdel och berätta att "Det kittlas när han går på en!". Dock rörde sig inte spindlen en millimeter, utan satt lugnt och fint kvar, tills pappa tog honom och stoppade ner honom i terrariet igen.

Så varför äcklas jag idag av tankten på att ta i de små exemplar jag hittar i lägenheten och källaren? Mamma har alltid varit rädd för spindlar, och det kanske har smittat av sig. Men ändå. Det känns jävligt störit att veta att när jag var liten kunde jag ha en stor, fet, fågelspindel på handen utan problem, men nu måste jag använda ett papper och ett glas för att fånga in husspindlarna här hemma. Skulle jag säga att jag använder denna utrustning för att inte skada som små liven talar jag bara halvsanning. Jag tar i en spindel lika gärna som att köra ner handen i en köttkvarn. Fy fan.

Nä, nästa gång jag hittar en mångbenad gäst här vid namn Herr S.Pindel ska jag försöka ta den med handlen. Verkligen försöka. Och misslyckas jag kan jag ju alltid inhandla en sån här.


(Jag vet att detta inte handlade om film för fem öre, men orka bry sig. Jag ville skriva av mig)

3 kommentarer:

Holger sa...

Hej!
Ja, det är rätt intressant att fundera över var alla rädslor och fobier kommer ifrån.
Finns det något genetiskt arv som gör att vi är rädda för spindlar, ormar, höga höjder, mörker och instängda utrymmen till exempel?
Eller är det något vi "lär" oss under vår uppväxt, kanske i samband med någon obehaglig upplevelse?
Undrar om det finns någon människa som inte är rädd eller känner obehag för något?
Och hur gör man om man vill bli kvitt sin rädsla eller fobi?
Haha!
Nu vet jag hur jag ska skrämma dig på Halloween!
Klär ut mig till en jättespindel så klart:-)

Holger sa...

Hej!
"Spiderpig, spiderpig, does what ever a spiderpig does!"

Jonatan sa...

Hahaha! Vad fascinerande att veta hur det egentligen ligger till bakom till din spindelskräck. Det betyder ju att du tekniskt sett skulle kunna bli helt orädd för dom och till och med ha en skitgigantisk fågelspindel som husdjur! XD XD För övrigt, vilkrn underbar design du har på din blogg :D